Skräck

Bokrecension: Färjan

”Hallå?” säger Madde och sträcker fram en hand mot barnet. Ändrar sig, drar hastigt undan den. Inte ett barn som är en av dem. Hon skulle inte klara det. Skulle inte kunna skada den där lilla kroppen om det behövdes. Barnet vänder sig om. Det är bara en liten flicka som ser på dem med rödgråtna ögon. ”Min pappa vaknar inte”, säger hon. ”Han måste vakna så att vi kan gömma oss för mamma.”

Titel: Färjan

Författare: Mats Strandberg

Genre: Skräck

Utgivningsår: 2015

Antal sidor: 477

Handling: Boken utspelar sig på Baltic Charisma, en finlandsfärja som går mellan Sverige och Finland. Resan planeras att ta 24 timmar och det kommer att bli ett betydligt mer händelserikt dygn än vad någon hade kunnat ana på förhand.

På bara några timmar förvandlas kryssningen till något förfärligt, något som får samtliga resenärer att önska att de aldrig hade klivit ombord. På färjan finns nämligen något ondskefullt, ett slags virus som kan komma att hota hela mänskligheten om det inte stoppas. Viruset förvandlar människor till något de inte är: ondskefulla, blodtörstande varelser, beredda att döda även dem som tidigare stod dem närmast. Vem eller vilka är modiga nog att försöka stoppa viruset även om det innebär att de riskerar att dö på kuppen?

Mina åsikter: Jag älskar Strandbergs sätt att skriva och enligt mig är det få som är så bra som han på att skriva böcker där man kapitelvis växlar mellan olika personers perspektiv. Världsklass! Alla kapitel i boken är dock inte skrivna ur en viss persons perspektiv utan istället ur ett mer övergripande perspektiv, något jag tycker ger extra krydda till berättelsen.

En sak som fascinerar mig är att personerna vars synvinklar skildras i boken är av så varierande åldrar. Det är inte busenkelt att skriva en historia ur en nästan 70-årig kvinnas perspektiv om man själv är en 40-årig man som Mats Strandberg är. Ändå lyckas han. Ändå känns det så oerhört trovärdigt. Det är bara att applådera.

Det är fantastiskt hur Mats får mig att känna sympati för personer som jag egentligen ”borde” ha ganska svårt att relatera till, vilket är en sak som jag tror beror till stor del på att hans personbeskrivningar är väldigt bra. Man förstår till exempel ganska snabbt vilka personlighetstyper samtliga karaktärer är, något som i mitt fall ledde till att jag snabbare fastnade för boken än vad jag skulle ha gjort annars.

En viktig sak att poängtera, jämför inte den här boken med Engelsforstrilogin (om du har läst den) för det här är något helt annat. Jag tyckte om likaväl den trilogin som den här boken men det betyder inte att alla gör det. Anledningen till att jag säger detta är för att någon annars kanske börjar läsa den här boken i tron om att den ska fungera som något slags substitut som man läser för att fylla tomrummet som bildats efter att Engelsforstrilogin har avslutats. Gör inte det! Färjan tillhör en helt annan genre, vilket i min mening endast var positivt att ha med sig när man började läsa den.

Att djupdyka ner i den här boken utan att ha någon aning om var jag skulle hamna var jättebra. När jag kom upp till ytan igen var det sannerligen med ett imponerat ansiktsuttryck. Om det var glatt eller sorgset låter jag dock vara osagt…

Betyg: 5/5

Jag måste självklart betygsätta den här boken för vad den är, det vill säga en skräckroman. Med det sagt vill jag understryka att det inte är någon rolig bok, utan den kan stundtals vara ganska otrevlig vilket gör att jag inte rekommenderar den till personer som anser sig vara äckelmagade. Läs gärna boken om du gillar skräck men annars borde du nog hålla dig ifrån den.

Övrigt: För er som gillar att läsa på engelska kan jag tillägga att boken tyvärr inte finns på engelska för tillfället… Det kan dock vara intressant att läsa en bok på dess originalspråk vilket i detta fallet ju faktiskt är svenska.

Om du vill köpa boken: 

http://www.adlibris.com/se/bok/farjan-9789113060330

http://www.bokus.com/bok/9789113060330/farjan/

 

För dig som har läst boken

Djupare reflektion: Inledningsvis får man reda på lite om några av karaktärerna som befinner sig på färjan, bland annat varför de är där. Förutom att de alla åker på kryssning vid samma tillfälle inser man snabbt att de inte har speciellt mycket gemensamt. Att de trots det väljer att samarbeta när allt ställs på sin spets är enligt mig något väldigt vackert.

Att samtliga karaktärer har något problem, familjeproblem i de flesta fall, är smart. Jag uppskattar det faktum att boken handlar om något utöver vampyrerna och hur man ska stoppa dem. Det är smart av Strandberg att skriva om Marianne som hittar kärleken efter några år i ensamhet, bara för att få den ryckt ifrån sig någon timme senare. Det gör att man rycks med mer i historien och sympatiserar mer med henne. Samma sak gäller med Vincent och Calle. Calle som friar och Vincent som säger nej, bara för att inse att han fortfarande älskar Calle när det redan är för sent. Det finns fler liknande exempel som jag skulle kunna dra, men ni förstår säkert min poäng.

Trots många plus i kanten för ”Färjan” finns det ett litet minus anknutet till vad jag skrev här ovanför och det är att exakt alla karaktärer verkar så dystra och nedstämda. Nej, visserligen inte hela tiden men det finns ändå saker som tynger ner dem. Detta är verklighetstroget då ingen människa lever sitt liv helt sorglöst men det hade ändå varit uppfriskande med någon lite mer energisk och glädjesprudlande protagonist.

Jag är glad att Strandberg inte har några hinder när det kommer till att ”döda” huvudkaraktärer. Det är självklart sorgligt när någon man gillar dör (i mitt fall Pia, Vincent, Cilla med flera) men det tillför spänning och osäkerhet hos mig som läsare, vilket jag gillar. Av någon anledning påminde det mig lite om ”Game of Thrones” där man aldrig riktigt vågar binda sig till någon av huvudkaraktärerna av rädsla för att de kommer dö.

När det gäller vampyrerna är jag glad att de framställs på ett ”nytt” sätt. Om jag ska vara ärlig är jag ganska trött på de vedertagna, sexiga vampyrerna med vassa huggtänder som verkade dyka upp i alla ungdomsböcker för några år sen. Sen finns det fördelar med de lite mer ”normala” vampyrerna också, till exempel att de inte omvandlar sina offer till vampyrer genom att käka upp deras lemmar…

Slutet av boken skulle man kunna diskutera i evigheter. Jag gillar öppna slut men frågan är om inte det här var lite för öppet?

/Emma

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s